Ichthys.se

Så lyder rubriken på en artikel som Dagen publicerat under det gångna dygnet. Efter att ha läst artikeln väcks flera olika tankar. Först av allt förstår jag att pingströrelsen som en bibeltroende kristen rörelse vill göra denna markering. Under de gångna månaderna så har debatten kring könsneutrala äktenskap och bakomliggande teologi (eller som en del vill göra gällande, brist på teologi) gått allt hetare. Svenska Baptistkyrkan blev först ut i landet med att välkomna ett könsneutralt äktenskap och kort därefter beslutade Svenska Kyrkan som väntat att följa samma bana.  Svenska Missionskyrkan har för sin del först beslutat att de lokala församlingarna själva får fatta beslut om huruvida de vill välsigna könsneutrala äktenskap eller inte för att senare backa från detta beslut efter en häftig intern kritik. Att Pingströrelsen i ett sådant klimat vill markera sin ståndpunkt och sin tro på Bibeln är måhända bara naturligt.

Jag ställer mig själv bakom en sådan ståndpunkt. Som kristen tror jag att det är omöjligt att, utan att göra avkall på troheten till Bibeln, välja att välsigna könsneutrala äktenskap. Jag håller inte i något avseende med till exempel Svenska Kyrkans i deras teologiska slutsatser angående äktenskapet.

Men med det sagt så vill jag även påtala något som jag anser att vi inom frikyrkan har gjort oss skyldiga till i denna debatt. I vår iver att hålla fast vid vad vi tror är Guds ord så missar vi människorna bakom problematiken. Vi glömmer så lätt bort att det är människor frågan handlar om. Frågan om homosexualitet är synd eller inte är ur ett perspektiv enkel. Bibeln säger att det är fel. Punkt. Men ur ett emotionellt perspektiv är det inte alls lika enkelt. Det handlar om människor som har blivit kära i varandra. Jag tror att vi skulle må bra av att försöka sätta oss in i hur det faktiskt är att vara genuint kär i någon och få höra att det är fel. Om inte annat så skulle de hjälpa oss att säga det på ett mycket mer kärleksfullt och respektfullt sätt än vad vi många gånger gör idag.

Som frikyrkligt aktiv lyssnar jag i princip varje söndag på en predikan. Ofta reagerar man i åhörarskaran med att applådera och ropa amen. Det ligger inget fel i det men vilken signal sänder det till omgivningen när en pastor säger ”Vi måste hålla fast vid Bibeln. Homosexualitet är synd” och hela kyrkan applåderar? Tänk på den människan som sitter där och kanske kämpar med dessa känslor, jag tror inte att han eller hon känner sig särskilt manad att gå och prata med någon om saken och jag förstår att en del människor kan få bilden av att vi kristna hatar homosexuella. Inom vår del av kristenheten finns allt för mycket av fördömande och vi gömmer oss bakom att vi måste hålla fast vid Bibeln.

Till sist, jag håller fast vid åsikten att Bibeln inte sanktionerar en homosexuell livsstil men frågan är hur vi som kristna förmedlar det på ett sätt som inte stöter bort människor från Gud.

/Andreas