Ichthys.se

Jag läste i Dagen att det svenska folket efter tsunamikatastrofen skänkte fem gånger mer än vad vi har gjort den här gången i samband med jordbävningen i Haiti. Man kan undra vad det beror på. Jag kan tänka mig några anledningar.

Det var inte lika många svenskar (om några) som drabbades vilket gjorde att det inte kändes lika nära och samtidigt det ekonomiska läget i Sverige och världen har gjort det tajtare rent ekonomiskt.

Det är ju så lätt att man bara tänker på sig själv och inte bryr sig om andra och särskilt om de befinner sig på andra sidan jordklotet. Man räknar med att svenska folket hittills har samlat inte 200 miljoner kronor. Om man räknar med att Sverige har 9 miljoner invånare och att en tredjedel av dessa är barn så finns det kanske omkring 6 miljoner vuxna människor i Sverige. Jag förstår att det faktiskt finns människor i Sverige som knappt har råd att skänka några pengar alls men om man gör en snabb uträkning så skulle det betyda att vi har skänkt ca 33:50:- per person, jämfört med de ca 160 kronor per person som vi skänkte efter tsunamin! Jag tycker helt ärligt att det är klent! Nog skulle vi kunna bry oss mer om våra medmänniskor än 33:50:-!?

Samtidigt kan jag inte annat än glädja mig över att folk faktiskt skänker pengar. Jag vet ju av egen erfarenhet att man lätt bara tänker på sig själv.

För några veckor sedan fick jag uppgiften att skriva en så kallad pathosargumentation (jag läser retorik på Uppsala universitet) och jag blev så nöjd med resultatet att jag lägger ut den här med. Jag får hoppas att urkundsanalysen som min lärare använder sig av inte kollar min blogg. Men om den gör det så antar jag att det går att förklara. Nåväl, här är texten:

Haiti drabbades för en tid sedan av en jordbävning som kommer gå till historien som en av de mest förödande någonsin. Miljontals människor står nu plötsligt utan hem. Samtidigt har mer än hundra tusen personer inte bara förlorat sina hem utan även sina liv. Via media nås vi av berättelsen om hur någon mirakulöst blivit räddad efter elva dagar under rasmassorna. Vi gläder oss och tänker att allt hopp kanske inte är ute. Men de få glädjeämnena överskuggas snart igen av den sorg vi ser i ansiktena hos dem som förlorat en mamma, en son eller en fru. Jag tror inte att någon som inte varit på plats kan föreställa sig eller ens ana vidden av denna katastrof och ännu mindre förstå hur de drabbade själva upplever situationen. De skyhöga siffrorna går nästan inte att ta in eller helt förstå, dem blir lätt siffror men inget mer. Men bakom dessa siffror döljer sig riktiga människor av kött och blod. Riktiga människor, sådana som du och jag.

Omvärlden har reagerat snabbt, många länder har utlovat hjälp och ekonomiskt stöd. Glädjande nog finner vi denna hjälpvillighet på fler plan än enbart det internationella. Privatpersoner vill hjälpa de drabbade och skänker därför pengar till en mängd organisationer. För bara några dagar sedan arrangerades en stor stödgala för Haiti och världsstjärnor och megakändisar drog sitt strå till stacken genom att ta emot samtal från de människor som önskade att få skänka pengar. Skådespelaren George Clooney, som var värd för Los Angeles-delen av galan sa: ”Haitis folk behöver vår hjälp. De måste veta att de inte är ensamma – de måste få veta att vi fortfarande bryr oss”.

Utan att förringa det lidande som har drabbat Haitis befolkning måste jag ändå ställa mig själv en fråga. Skall det tvunget behövas en katastrof av denna storlek och omfattning för att vi skall bry oss? Varje dag dör det sexton tusen barn som en direkt följd av extrem fattigdom. Varje dag. Det betyder att på en vecka dör lika många människor, lika många barn, till följd av undernäring och svält som dog i jordbävningen på Haiti. Under ett år dör närmare sex miljoner barn på grund av fattigdom. Återigen är siffrorna så höga att det är svårt att förstå att det handlar om riktiga människor. Men det är precis vad det gör. Det handlar om riktiga mödrar som på grund av sin fattigdom gråter när de inte kan ge sina barn den mat de behöver, som förtvivlat försöker hitta något att ställa fram på matbordet. Det handlar om verkliga fäder som tvingas att sälja sina döttrar till ett liv som barnprostituerade och det handlar om riktiga människor som på grund av sin fattigdom dör. Det är personer som dessa som döljer sig bakom siffrorna. Frågan är varför så få bryr sig i ”vanliga fall”. Jag frågar mig igen, skall det tvunget behövas en katastrof av denna storlek och omfattning för att vi skall bry oss?

Men det finns ju faktiskt människor som bryr sig. Människor som vi kan se på och inspireras av. I en bok som heter Crazy Love ger författaren ett antal exempel på just sådana människor som faktiskt brydde sig, och inte bara de gånger som något utöver det vanliga inträffade utan vars hela liv präglades av kärlek till sina medmänniskor. En person som nämns i denna bok var en läkare vid namn Nathan Barlow. Han kunde ha stannat kvar i USA och tagit ett välbetalt jobb men valde istället att resa till Etiopien för att hjälpa människor som drabbats av något som kallas en Mossy foot. Under de kommande sextio åren arbetade Barlow bland människor som ingen annan brydde sig om och han fortsatte med det ända till sin död. När jag läser om personer som honom känner jag hopp. Om denna man var beredd att ge upp all sin bekvämlighet enbart för att underlätta andra människors liv kanske också jag kan hitta styrka och medkänsla för att ge upp delar av min bekvämlighet. Jag kan offra mig för att andra människor, för att något av de sextontusen barn som dör varje dag istället för att dö skall få leva, gå i skola och få egna barn. Jag pratar inte om att bara ge någon extra krona till Rädda Barnen för att lindra ditt samvete. Det jag drömmer om är att vi alla aktivt började ändra på vår livsstil för att andra människor skall få det bättre även om det betyder att jag får det materiellt sämre. När allt kommer omkring, det kanske inte är värt att barn skall behöva dö för att jag skall kunna ha den senaste Iphonen?

/Andreas Engström

Länkar
http://www.actionaid.se/omraden/mat_och_hunger/
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=126814

www.mossyfoot.com

Längtar svensken efter Gud? Jag hade gärna svarat ja på denna fråga. På ett vis tror jag visserligen att fallet också är så. Människan är skapad för att vara tillsammans med Gud. Bibeln säger att Gud är trofast som kallar oss till gemenskap med hans Son. Samtidigt så kan jag inte annat än notera i samtal med människor att det idag (i Sverige) finns många människor som på djupet är övertygade om att Gud inte existerar över huvud taget. Vad värre är att det det idag även tycks finnas en ren fientlighet mot gudsbegreppet i allmänhet och den kristne Guden i synnerhet.

Tidningen Dagen skriver i en kort artikel om att en skola har anmälts till skolinspektionen därför att den innehöll psalmsång, Herrens välsignelse och Julevangeliet. Det tycks som om allt fler och fler människor inte vill ha något alls med Gud att göra.

Man kan säkert göra långa utläggningar om vad saken beror på. Men jag vill helt kort beröra en sida av problemet. Idag tror svensken att de vet vad kristen tro handlar om samtidigt som kunskapen om kristen tro är liten. Jag har personligen fått frågor där man mer eller mindre sammanblandar Julen och Påsk och vad som skedde när. Men framför allt, vanliga svenskar vet inte att tron på Jesus handlar om att verkligen lära känna Gud och ha en relation med honom. Många tycks tro att tro på Gud är att göra vissa saker, gå i kyrkan, be, läsa Bibeln, och att inte göra andra saker, ha inte sex innan du gift dig, svär inte osv.

Det stämmer visserligen men utan vetskapen om varför att göra eller inte göra detta så missar man poängen. Så låt oss kristna börja anstränga oss för att vinna vår vänner och förklara vad ”riktig” kristen tro handlar om. Om att Jesus dog för våra synder för att vi skulle kunna omvända oss för att på djupet dela livet, ja faktiskt ge upp våra liv för Jesus för att i utbyte vinna den mest givande relationen som går att ha, den med Gud själv. En relation som bär ända in i himlen och evigheten.

Jag surfade runt lite på internet och träffade på dessa båda filmklipp som jag tycker var riktigt talande. Julen har kommit att bli en tid på året då vi spenderar mer och mer pengar på människor som redan har det väldigt bra materiellt sett samtidigt som vi ofta glömmer bort den stora massan av människor som knappt har det mest grundläggande. Att människor som inte är kristna agerar på detta sätt är inte att förvånas av, men att pånyttfödda kristna som du och jag allt för ofta glömmer människor som inte har det väl ställt är tragiskt och jag tror att det är något Gud sörjer över.

/Andreas

I den kristna ”svängen” så tycks det och tänks det så att det knakar. Vi är snabba med att sätta stämplar på företeelser. Någon beskyller någon för att vara framgångsteolog. En annan säger att Katolska kyrkan är den stora skökan. En tredje hävdar bestämt att just denna kyrka är den som har hela sanningen och inget mindre än hela sanningen. Ytterliggare någon hävdar att det är Kalvinisterna som har fått tag på det enda sanna evangeliet och alla som inte accepterar det är mer eller mindre av Djävulen. Förutom det har vi klimatfrågan, är det bara fejk alltihopa eller är det tecken på den yttersta tiden?

Frågan är hur man skall hitta rätt? Hur fel kan man ha men ändå ha rätt? Olika kristna från olika traditioner brukar ändå mer eller mindre komma överens om att Jesus är Herren. Kring detta brukar vi kunna enas men ibland tycks vi inte ens komma överens om detta. Den som inte accepterar eller tolkar bibeln på exakt det vis jag gör kan ju faktiskt inte ha accepterat ”min” Jesus som Herre, och om han inte tror på ”min” Jesus så är han nog inte kristen alls.

Återigen, frågan är hur man hittar rätt i denna djungel? Paulus kanske hade ett uppslag som vi borde haka på, att vi tillsammans med alla de heliga skulle förstå bredden och djupen hos Gud. Ensam kan ingen ha den fulla uppenbarelsen om vem Gud är men tillsammans kan vi bära denna uppenbarelse. Mitt i detta gäller det dock att hålla en ballans mellan att acceptera allt bara det påstår sig ha Jesus som Herre och att inte stänga ute andra bara därför att de inte har min uppfattning i riktigt alla frågor.

/Andreas

Så lyder rubriken på en artikel som Dagen publicerat under det gångna dygnet. Efter att ha läst artikeln väcks flera olika tankar. Först av allt förstår jag att pingströrelsen som en bibeltroende kristen rörelse vill göra denna markering. Under de gångna månaderna så har debatten kring könsneutrala äktenskap och bakomliggande teologi (eller som en del vill göra gällande, brist på teologi) gått allt hetare. Svenska Baptistkyrkan blev först ut i landet med att välkomna ett könsneutralt äktenskap och kort därefter beslutade Svenska Kyrkan som väntat att följa samma bana.  Svenska Missionskyrkan har för sin del först beslutat att de lokala församlingarna själva får fatta beslut om huruvida de vill välsigna könsneutrala äktenskap eller inte för att senare backa från detta beslut efter en häftig intern kritik. Att Pingströrelsen i ett sådant klimat vill markera sin ståndpunkt och sin tro på Bibeln är måhända bara naturligt.

Jag ställer mig själv bakom en sådan ståndpunkt. Som kristen tror jag att det är omöjligt att, utan att göra avkall på troheten till Bibeln, välja att välsigna könsneutrala äktenskap. Jag håller inte i något avseende med till exempel Svenska Kyrkans i deras teologiska slutsatser angående äktenskapet.

Men med det sagt så vill jag även påtala något som jag anser att vi inom frikyrkan har gjort oss skyldiga till i denna debatt. I vår iver att hålla fast vid vad vi tror är Guds ord så missar vi människorna bakom problematiken. Vi glömmer så lätt bort att det är människor frågan handlar om. Frågan om homosexualitet är synd eller inte är ur ett perspektiv enkel. Bibeln säger att det är fel. Punkt. Men ur ett emotionellt perspektiv är det inte alls lika enkelt. Det handlar om människor som har blivit kära i varandra. Jag tror att vi skulle må bra av att försöka sätta oss in i hur det faktiskt är att vara genuint kär i någon och få höra att det är fel. Om inte annat så skulle de hjälpa oss att säga det på ett mycket mer kärleksfullt och respektfullt sätt än vad vi många gånger gör idag.

Som frikyrkligt aktiv lyssnar jag i princip varje söndag på en predikan. Ofta reagerar man i åhörarskaran med att applådera och ropa amen. Det ligger inget fel i det men vilken signal sänder det till omgivningen när en pastor säger ”Vi måste hålla fast vid Bibeln. Homosexualitet är synd” och hela kyrkan applåderar? Tänk på den människan som sitter där och kanske kämpar med dessa känslor, jag tror inte att han eller hon känner sig särskilt manad att gå och prata med någon om saken och jag förstår att en del människor kan få bilden av att vi kristna hatar homosexuella. Inom vår del av kristenheten finns allt för mycket av fördömande och vi gömmer oss bakom att vi måste hålla fast vid Bibeln.

Till sist, jag håller fast vid åsikten att Bibeln inte sanktionerar en homosexuell livsstil men frågan är hur vi som kristna förmedlar det på ett sätt som inte stöter bort människor från Gud.

/Andreas

Jag blir förvånad när jag läser i Dagen att man i Engelbrektskyrkan i Stockholm har arrangerat något som man kallar Oneness-mässa. Dagen skriver bland annat:

I början av gudstjänsten berättade Per Henriksson, aktiv i Allhelgonakyrkan, om bakgrunden till Oneness-välsignelsen i mässan. Han beskrev ett sökande som är gemensamt för alla människor.

- Sedan urminnes tider har människan sökt det förlorade paradiset. Det har färgats av otaliga religiösa uttryck som himmelriket, nirvana, eller de saliga ängderna. Ett universum där lidandet upphört och där det är ett tillstånd av kärlek som övergår vår fattningsförmåga. Olika religiösa traditioner har gett oss verktyg att nå dit genom meditation, riter och initiationer, sa Per Henriksson.

I ytterliggare en artikel ställs frågan:  Att få in den kristna tron i det här – hur gör du det? till Louise Linder, präst och arrangör för kvällen Onenässmässa. Hon svarar:

- Varje person som genomgår en sådan här process, vilket alla kan göra, får lägga in den övertygelse man har i det här. Är du en troende muslim så blir du en ännu mer troende muslim när du genomgått den här processen. Tron fördjupas.

Varför behöver man gå utanför den kristna traditionen för att så att säga ”bli andlig”. Bibeln talar ju om så mycket vi kan göra för att betjäna varandra i övernaturlig kraft. Tala i tungor och be om uttydningen, profetera, lägga händer på sjuka och be om helande både till ande kropp och själ, smörja sjuka med olja för att bara nämna några exempel.

För det andra blir jag rent av förskräckt inför den religionsblandning detta ger uttryck för. Jesus sa att Han var och är den enda vägen till Fadern. Att blanda in inslag från Indiska Gurus i en Gudstjänst inför Herrens ansikte upplever jag som fullständigt fel och som något som går på kollisionskurs med Jesus egna ord.

Per Eriksson, präst, säger att olika religiösa traditioner har gett oss olika verktyg för att möta Gud. Menar han alltså att Jesus inte visste vad han pratade om när han gjorde sina anspråk?  När Loise Linder dessutom säger att en Muslim kan få en djupare muslimsk tro genom detta blir jag bara förvirrad. Varför skulle en Kristen präst vilja att en muslim får en starkare tro på Islam? Menar vi inte längre att Jesus faktiskt är enda vägen till Gud och till himmelen?

/Andreas

Jag har tittat runt lite på en del bloggar där man diskuterat det faktum att färre och färre barn med Downs syndrom och det som ett resultat av fosterdiagnostik och därefter aborterande av foster med Downs syndrom. På ett ställe länkade man till ett youtubeklipp som jag uppskattade, så utan att kommentera diskussionen själv länkar jag bara till dessa klipp. Hoppas dem kan tala till dig på samma sätt som de talade till mig. Visserligen handlade de inte om en person med downs syndrom men ändå en handikappad person som kanske aldrig fått se livet om han hade fötts i ”fel” familj.

http://www.youtube.com/watch?v=xBSCAVEzmCM&feature=rec-HM-fresh+div

Jag läste att humanisternas ungdomsorganisation arrangerade ”avdop” på bokmässan. Jag antar man försökte vara aningen humoristiskt och samtidigt helst lite provokativ.

Måhända finns det en och annan som känner sig provocerad av detta avdop. Jag kan förstå det och jag kan tycka att det är sorgligt att sekuleriseringen i Sverige har gått så långt att man arrangerar avdop. Men känner jag mig provocerad? Nej. Snarare förundrad över fantasin och kreativiteten man lyckas uppbåda, allt i jakten på publicitet.

I Sverige har sekulariseringen som humanisterna är så glada över gått långt. Många svenskar är rent ut sagt missionerade ateister! Men ser man internationellt så växer kristendomen som aldrig förr tidigare i historien! Hur många avdop nu än humanisterna hinner genömföra inom de kommande dagarna så tror jag att dem får svårt att hinna med att avdöpa fler än vad som varje dag döps, och inte ”bara” på grund av att deras föräldrar är kristna utan på grund av att de har mött Jesus. Om jag vore humanist hade jag varit orolig över utvecklingen i världen. Men som kristen ser jag med tillförsikt fram emot att också sverige skall få se massdop och inte avdop.

Dagen rapporterar att i en liten pingstförsamling i USA kommer en pedofildömd man att ordineras som pastor. Givetvis har detta resulterat i många upprörda röster och det är förståeligt. Ingen tvekan om det.

Samtidigt, om vi kristna verkligen tror att Jesus är sanningen vägen och livet, om vi tror att det han undervisade är Guds ord, om vi tror på Bibeln så kommer vi inte ifrån vad Bibeln lär. Nämligen att om någon omvänder sig och kommer till Gud med ett ärligt hjärta och ett rop på hjälp om att bryta med synd i sitt liv så utplånas den personens synd, och det oavsett vilken synd det handlar om.

Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. och Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg. Dessa båda citat är hämtade från Jesaja. Senare i Bibeln skriver Paulus i ett av sina bred att det skuldbrev som vittnade mot oss blev utstruket när det spikades fast på korset. Alltså utstruket som om det aldrig hade existerat. Detta gäller även sexförbrytare. Vidare talar Bibeln om att Gud inte bara förlåter våra synder han glömmer dem, han kommer aldrig mer att ta upp den synden.

Detta är något som radikalt krockar med det ”normala” sättet att se på en människa, att hon är vad hon gör/har gjort. Kristen människosyn är sådan att den säger att alla människor bär på synd och att Gud trots detta älskar oss, så mycket att Jesus dog på korset för alla människor. Så också för denna sexförbrytare och för den delen alla andra.

Så gör denna Pastor rätt? Det är svårt att säga för någon som inte är insatt i situationen. Men det står klart att utifrån Guds perspektiv, så gott jag kan tolka Bibeln, så kan denne man om han verkligen omvänt sig bli en pastor och om han är kallad av Gud till det.

Till sist, Moses var en mördare, Paulus en våldsman, Kung David en mördare och äktenskapsbrytare.